HOME | DD

Description
Det var en idyllisk afton. Den nedgående solens strålar färgade havet i guld och rött. I väst hade himlen mörknat och redan spelade norrskenets flammor bland stjärnorna. I vågsvallet lekte en sexårig pojke med storasyster. På stranden satt pappa Roland och betraktade förstrött syskonens lekfulla brottningskamp. Han var bara 43år gammal, även om hans snövita hår tycktes vittna om motsatsen. Händerna höll han knäppta kring knäna där han satt och tänkte. Det var likadant som för 3 år sedan. Men då hade han inte suttit ensam, utan i sällskap med Tskia. Hans långa, vackra gailonska hustru. De hade precis lagt barnen, Keset och Linnea, och njöt nu av att få ha en lugn stund på tu man hand. Roland sträckte lojt på sig och damp sedan raklång ner i den purpurröda sanden, De sa ingenting, det behövdes inte. Efter 12 års äktenskap kände de varandra så bra att de nästan kunde läsa varandras tankar. Tystnaden bröts endast av vågorna och det lätta frasandet av vinden i Tskias hår.
   Roland låg som bäst och slumrade till när han brutalt väcktes av att Tskia släppte sin badkappa på honom. Medan han förgäves försökte befria sig från den hörde han hur hon skrattande försvann ner mot sjön och när han äntligen trasslat sig ut var hon redan nere vid vattenbrynet. Där stannade hon och såg försmädligt på sin tilltufsade make och hennes smaragdgröna hud glänste som guld i solens sista strålar när hon höjde handen och vinkade. ’Hon är som en enda stor ädelsten hela hon.’ Tänkte han i det att han kastade sina kläder och började springa. När han kom fram gjorde han ett utfall, ett jättesprång rent av, som för att fånga henne. Det misslyckades fatalt och han kunde se hur det ryckte av återhållet skratt i hennes hår när hon graciöst undvek hans klumpiga attack. Roland flög i en vid båge och dök med huvudet före in i en våg. Nu hade solen helt gått ner och det enda ljus som fanns kom från stjärnorna och norrskenet. Det var ännu ett tag kvar innan Griskirloris lysande rand skulle stiga över horisonten och Tskia stod still ett tag för att vänja ögonen vid ljuset innan även hon kastade sig i havet. Hon simmade med långa taktfasta tag och Roland följde efter så gott han förmådde. Han var inte orolig för att bli efter, han visste att hon förr eller senare skulle låta sig fångas. ’Men det är frågan om jag duger något till då.’ Pustade han andfått där han simmade. Nu såg han i alla fall vart det bar hän. En bit ut till havs helt täckt av den ljungliknande Ka’ari-mossan låg den lilla holme där de hade tillbringat sin bröllopsnatt. Tskia log när hon såg silhuetten avteckna sig mot stjärnorna. Hon tyckte om överraskningar och speciellt när det var hon som stod för dem. Tidigt på morgonen när Roland och barnen ännu sov hade hon i smyg fraktat ut mat, dryck och ett jättelikt Daibokskinn som kunde vara bra att ha om det blev kyligt. Det var trots allt deras tolvårsjubileum. Hon var säker på att Roland inte visste om det, han kunde aldrig hålla reda på datum, men det spelade ingen roll. Det vägdes gott och väl upp av att få se hans snopna min när hon berättade det för honom.
   När Roland kom fram till ön hördes bara vågsvallet. Griskirlori hade precis börjat klättra över horisonten och det var lite ljusare nu. Han kravlade sig andfådd upp på stranden och stod på alla fyra och pustade ut ett tag. Holmen var omkring 30m lång och hade formen av en njure. Stranden låg i inbuktningen och vette mot sandstranden på ön. Plötsligt hörde han ljudet av steg som snabbt närmade sig över den mossbeklädda klippan. Han vände sig förvånad mot det, nog hade han väntat sig att han skulle behöva leta efter henne. Men det var inte Tskia som kom. Det var en man och innan Roland hann fråga vem han var eller vad han ville så hoppade han på honom. Roland som var fortfarande var trött reagerade instinktivt och gav mannen ett så att han stöp i backen.
   Nu nickade han till där han satt i sanden och tänkte. Minnena blandades upp med drömbilder när sömnen sakta kröp över honom. I drömmen såg han sig själv springa över ön bort mot svävaren där Tskia kämpade mot tre mörka figurer. Han mindes hur hon ropat åt honom att inte bry sig om henne utan skynda sig hem, de tänkte döda barnen! De sekunder han stått tvekande den gången var nu som timmar. Åter kände han den förlamande skräcken som för ett ögonblick hade gjort honom helt handlingsförlamad. Men sen blev han helt klar över vad han måste göra. Det kändes som om hjärtat skulle slitas itu när han vände om och började springa, men tanken på barnen fick honom att fortsätta. Han tycktes inte komma någon vart när han sprang i sanden utan den bara gled iväg under hans fötter. Så försvann sanden och han befann sig plötsligt i vattnet simmande som en galning mot den andra stranden. Han var utmattad men tvingade sig själv att fortsätta röra på armar och ben. Så upplöstes allting som i en dimma och minnesbilder från hela hans äktenskap började passera revy. Morgonen efter bröllopet när han vaknat vid Tskias sida, hur han glädjestrålande tog Linnea i sina armar för första gången, när han och Tskia flyttade in i huset som de byggt själva, Kesets första steg o.s.v. Återigen tog drömmen ett kliv framåt och han befann sig nu på tröskeln till huset. Han rusade in och uppför trapporna, men när han kommit halvvägs så kollapsade trappan och en avgrund öppnade sig inunder honom. Allting gick så långsamt. Han kunde se halvblodet och barnen stå på toppen av trappan. De verkade vara så nära men hur han än sträckte sig så kunde han inte nå dem. Han försökte skrika men det kom inget ljud när han föll handlöst ner i mörkret.
   Roland vaknade och satte sig upp med ett ryck. Han var alldeles kallsvettig och tungan klibbade mot gommen. Griskirloris ljus färgade allting i silver. När han tog sig om huvudet för att lugna sig så kände han att han hade något i handen. Där låg det lilla smycket, hans gåva till Tskia på deras tolfte bröllopsdag. Blicken blev suddig för honom och snart strömmade tårarna nedför hans rödbrända kinder. Hela kroppen skakade när han förgäves sökte hålla igen. Han hade gråtit så många dagar, så många nätter som han inte kunnat sova. Nätter när minnena hemsökt honom, gäckat honom med frågor om hur det skulle kunna ha gått. Han hade velat söka efter henne, förfölja slavjägarna och befria henne. Men han visste inte vilka de var eller vart de tagit henne. Och vem skulle ha tagit hand om Keset och Linnea? Förtörnad drämde han till sanden. Med svajande ben reste han sig, det svartnade för hans blick men han tvingade sig att stå rak. Det var så tyst, och plötsligt slog det honom. Var var barnen? Han såg sig förskräckt omkring medan han försökte samla tankarna. Det dög inte att han började inbilla sig saker nu, de hade antagligen bara gått och lagt sig utan att säga något till honom. Han borde föresten gå och lägga sig själv. Han vände sig om, snubblade och föll handlöst. Men han landade aldrig i sanden, innan dess räcktes en stark arm ut och grep honom. Roland stod som slagen av blixten, men sedan han återfått balansen vände han sig om och såg rätt in i hennes ögon. Tskia stod på knä i sanden och höll honom i axlarna, hade hon inte gjort det så skulle han ha kollapsat där han stod. ’Har du sett barnen?’ var allt han fick ur sig. ’De sover’, svarade hon lugnt. ’Tack och lov’ suckade han och sjönk sen utmattad ner hennes famn. Senare kunde man se dem sitta på stranden. De satt bara och höll om varandra, hårt, utan att säga något. Det behövdes inte, inte än. På Tskias hals glimmade det lilla smycket.

Description
Det var en idyllisk afton. Den nedgående solens strålar färgade havet i guld och rött. I väst hade himlen mörknat och redan spelade norrskenets flammor bland stjärnorna. I vågsvallet lekte en sexårig pojke med storasyster. På stranden satt pappa Roland och betraktade förstrött syskonens lekfulla brottningskamp. Han var bara 43år gammal, även om hans snövita hår tycktes vittna om motsatsen. Händerna höll han knäppta kring knäna där han satt och tänkte. Det var likadant som för 3 år sedan. Men då hade han inte suttit ensam, utan i sällskap med Tskia. Hans långa, vackra gailonska hustru. De hade precis lagt barnen, Keset och Linnea, och njöt nu av att få ha en lugn stund på tu man hand. Roland sträckte lojt på sig och damp sedan raklång ner i den purpurröda sanden, De sa ingenting, det behövdes inte. Efter 12 års äktenskap kände de varandra så bra att de nästan kunde läsa varandras tankar. Tystnaden bröts endast av vågorna och det lätta frasandet av vinden i Tskias hår.
   Roland låg som bäst och slumrade till när han brutalt väcktes av att Tskia släppte sin badkappa på honom. Medan han förgäves försökte befria sig från den hörde han hur hon skrattande försvann ner mot sjön och när han äntligen trasslat sig ut var hon redan nere vid vattenbrynet. Där stannade hon och såg försmädligt på sin tilltufsade make och hennes smaragdgröna hud glänste som guld i solens sista strålar när hon höjde handen och vinkade. ’Hon är som en enda stor ädelsten hela hon.’ Tänkte han i det att han kastade sina kläder och började springa. När han kom fram gjorde han ett utfall, ett jättesprång rent av, som för att fånga henne. Det misslyckades fatalt och han kunde se hur det ryckte av återhållet skratt i hennes hår när hon graciöst undvek hans klumpiga attack. Roland flög i en vid båge och dök med huvudet före in i en våg. Nu hade solen helt gått ner och det enda ljus som fanns kom från stjärnorna och norrskenet. Det var ännu ett tag kvar innan Griskirloris lysande rand skulle stiga över horisonten och Tskia stod still ett tag för att vänja ögonen vid ljuset innan även hon kastade sig i havet. Hon simmade med långa taktfasta tag och Roland följde efter så gott han förmådde. Han var inte orolig för att bli efter, han visste att hon förr eller senare skulle låta sig fångas. ’Men det är frågan om jag duger något till då.’ Pustade han andfått där han simmade. Nu såg han i alla fall vart det bar hän. En bit ut till havs helt täckt av den ljungliknande Ka’ari-mossan låg den lilla holme där de hade tillbringat sin bröllopsnatt. Tskia log när hon såg silhuetten avteckna sig mot stjärnorna. Hon tyckte om överraskningar och speciellt när det var hon som stod för dem. Tidigt på morgonen när Roland och barnen ännu sov hade hon i smyg fraktat ut mat, dryck och ett jättelikt Daibokskinn som kunde vara bra att ha om det blev kyligt. Det var trots allt deras tolvårsjubileum. Hon var säker på att Roland inte visste om det, han kunde aldrig hålla reda på datum, men det spelade ingen roll. Det vägdes gott och väl upp av att få se hans snopna min när hon berättade det för honom.
   När Roland kom fram till ön hördes bara vågsvallet. Griskirlori hade precis börjat klättra över horisonten och det var lite ljusare nu. Han kravlade sig andfådd upp på stranden och stod på alla fyra och pustade ut ett tag. Holmen var omkring 30m lång och hade formen av en njure. Stranden låg i inbuktningen och vette mot sandstranden på ön. Plötsligt hörde han ljudet av steg som snabbt närmade sig över den mossbeklädda klippan. Han vände sig förvånad mot det, nog hade han väntat sig att han skulle behöva leta efter henne. Men det var inte Tskia som kom. Det var en man och innan Roland hann fråga vem han var eller vad han ville så hoppade han på honom. Roland som var fortfarande var trött reagerade instinktivt och gav mannen ett så att han stöp i backen.
   Nu nickade han till där han satt i sanden och tänkte. Minnena blandades upp med drömbilder när sömnen sakta kröp över honom. I drömmen såg han sig själv springa över ön bort mot svävaren där Tskia kämpade mot tre mörka figurer. Han mindes hur hon ropat åt honom att inte bry sig om henne utan skynda sig hem, de tänkte döda barnen! De sekunder han stått tvekande den gången var nu som timmar. Åter kände han den förlamande skräcken som för ett ögonblick hade gjort honom helt handlingsförlamad. Men sen blev han helt klar över vad han måste göra. Det kändes som om hjärtat skulle slitas itu när han vände om och började springa, men tanken på barnen fick honom att fortsätta. Han tycktes inte komma någon vart när han sprang i sanden utan den bara gled iväg under hans fötter. Så försvann sanden och han befann sig plötsligt i vattnet simmande som en galning mot den andra stranden. Han var utmattad men tvingade sig själv att fortsätta röra på armar och ben. Så upplöstes allting som i en dimma och minnesbilder från hela hans äktenskap började passera revy. Morgonen efter bröllopet när han vaknat vid Tskias sida, hur han glädjestrålande tog Linnea i sina armar för första gången, när han och Tskia flyttade in i huset som de byggt själva, Kesets första steg o.s.v. Återigen tog drömmen ett kliv framåt och han befann sig nu på tröskeln till huset. Han rusade in och uppför trapporna, men när han kommit halvvägs så kollapsade trappan och en avgrund öppnade sig inunder honom. Allting gick så långsamt. Han kunde se halvblodet och barnen stå på toppen av trappan. De verkade vara så nära men hur han än sträckte sig så kunde han inte nå dem. Han försökte skrika men det kom inget ljud när han föll handlöst ner i mörkret.
   Roland vaknade och satte sig upp med ett ryck. Han var alldeles kallsvettig och tungan klibbade mot gommen. Griskirloris ljus färgade allting i silver. När han tog sig om huvudet för att lugna sig så kände han att han hade något i handen. Där låg det lilla smycket, hans gåva till Tskia på deras tolfte bröllopsdag. Blicken blev suddig för honom och snart strömmade tårarna nedför hans rödbrända kinder. Hela kroppen skakade när han förgäves sökte hålla igen. Han hade gråtit så många dagar, så många nätter som han inte kunnat sova. Nätter när minnena hemsökt honom, gäckat honom med frågor om hur det skulle kunna ha gått. Han hade velat söka efter henne, förfölja slavjägarna och befria henne. Men han visste inte vilka de var eller vart de tagit henne. Och vem skulle ha tagit hand om Keset och Linnea? Förtörnad drämde han till sanden. Med svajande ben reste han sig, det svartnade för hans blick men han tvingade sig att stå rak. Det var så tyst, och plötsligt slog det honom. Var var barnen? Han såg sig förskräckt omkring medan han försökte samla tankarna. Det dög inte att han började inbilla sig saker nu, de hade antagligen bara gått och lagt sig utan att säga något till honom. Han borde föresten gå och lägga sig själv. Han vände sig om, snubblade och föll handlöst. Men han landade aldrig i sanden, innan dess räcktes en stark arm ut och grep honom. Roland stod som slagen av blixten, men sedan han återfått balansen vände han sig om och såg rätt in i hennes ögon. Tskia stod på knä i sanden och höll honom i axlarna, hade hon inte gjort det så skulle han ha kollapsat där han stod. ’Har du sett barnen?’ var allt han fick ur sig. ’De sover’, svarade hon lugnt. ’Tack och lov’ suckade han och sjönk sen utmattad ner hennes famn. Senare kunde man se dem sitta på stranden. De satt bara och höll om varandra, hårt, utan att säga något. Det behövdes inte, inte än. På Tskias hals glimmade det lilla smycket.