HOME | DD

Description
När solen låg lågt på himmelen så kom Nethlita intravande till borgen där nu kungen hade sitt högsäte inför kriget. Utan tanke på vila satt hon av hästen beordrade närmsta människa att se till att hästen blev omhändertagen. Vilken för övrigt inte var samma häst, tre gånger hade hon bytt häst på vägen. Det var utan att be om lov eller förvarning som hon slängde upp ena dörren till salen där hennes far satt med sina generaler och lade upp strategier. Innan ett ord hann sägas kastade hon Argoths anteckningar inlindade i läderfodralet över bordet.
”Anteckningarna är Argoth Ekekölds. Han fann mig på sin hemfärd. Plocka fram en karta av den förbjudna dalen och jag ska peka ut vilka punkter vi bör ha soldater på innan och var de bästa bakhållen finns.”
En man sträckte sig vid bordet, det var Argoths far som hade svårt att inte sträcka fingrarna efter bunten. Det var endast konungens närmste man som vågade trotsa prinsessans status och tala emot henne.
”Den förbjudna dalen bär sitt namn av en anledning.”
Hennes gula ögon var kalla när hon mötte hans blick.
”Och ändå förväntar ni er att hålla ett slag där om ett par veckor?” hon satte handflatan i bordet och lutade sig smått emot honom. ”Detta krig har pågått i tre år. Nu har vi chansen att utagera det och dessutom vinna inom en månad. Och ni drar er för att skicka spanare till dalen i förväg?”
Till svar så skulle den äldre man slå näven i bordet och resa sig för att motargumentera. Han hann slå näven i bordet innan Konungen höjde sin hand och tystnaden föll över salen. Han tog ett par andetag och mötte allvarsamt sin dotters ögon innan han talade.
”Min dotter har bevisat två saker här idag. För det första har hon brutit mot våra lagar och befläckat våran heder. Och för det kommer hon att bestraffas.” Flera av de äldre nickade instämmande. ”Men för det andra visar hon att för att vinna ny mark krävs det nya tillvägagångssätt. För de uppgifter hon bär med sig ska hon själv agera för.” Han reste sin blick och mötte sin unga dotters gula ögon. ”Femtio krigare till häst, ni får själv välja ut dem. För dem väl.”
Hon nickade allvarligt och försvann ut från rummet efter att de äldre herrarna hade gett sitt medkännande. Trots sin tysta värdighet visade hon ett svagt leende när hon gick därifrån. När hon ridit mot dalen så var det för att skaffa ett övertag för sin fars arme, nu hade hon fått ansvaret för 50 utav ladets bästa ryttare. Hon kunde inte be om bättre tillfälle att bevisa sig värdig. Utan att kunna sköta tanken åt sidan tog hon sig ner till borggården. Med en snabb blick runtom sig fann hon snabbt den bruna hårmanen hon letade efter. ”Erik!” Begärde hon och mannen vände sig emot henne. De gröna ögonen glittrade i det falnande solljuset. Snart skulle den grå dimman sprida sig över himmelen innan nattens mörker tog över.
”Ers höghet.” Han bugade o reste sig inte förren Nethlita stannat framför honom. ”Vad gör ni uppe så sent?”
”Det samma som ni, arbetar.”
Han log när han mötte hennes trötta ögon. ”Reywyn återvände ensam igår. Vi var oroliga att något hänt er.”
”Då skickade ni förstås ut era bästa spanare för att se vart jag tog vägen?”
Han rodnade lätt och vek från hennes blick. Erik var en känslig man, vilket gjorde honom perfekt för att arbeta bland hovets egna ridhästar. Han var en av de få trälar som kungen själv insisterade skulle resa med dem mellan Nordrikes slott och gårdar.
”Konungen väcktes men han lät ingen lämna borgen, speciellt inte för att ge sig av mot den förbjudna dalen. Jag försökte insistera men-”
”Erik.” Han tystnade och mötte hennes ögon igen. ”Min fars ord är er lag. Tala inte emot dem. Han gjorde rätt i sin bedömning. Ta mig till Reywyn. Jag vill belöna honom för det han gjort.”
Mannen nickade och Nethlita ångrade sina ord. Hon var trött och var inte ute efter att retas med trälar, helst ville hon återvända till sitt rum och lägga sig. Men hon var glad att höra att Reywyn hade lytt hennes inlärda order. För fem år sedan hade hon fått hästen som present av en greve. Det var ett vackert och intelligent djur och hon hade valt honom att träna med. Alla specialtränade ryttare hade lärt sig kommunicera med sina hästar på ett speciellt sett. Nethlita hade tagit upp träningen med entusiasm. Hästen frustade i sitt bås och kastade med huvudet när han fick syn på sin ägarinna. Nethlita spenderade en stund med djuret och klappade honom och skämde bort honom med ett par godbitar. Erik stod utanför båset och betraktade sin prinsessa. Han hade varit träl hos den kungliga familjen i hel sitt liv, liksom hans mor och mormor. Född till tjänare hade han aldrig levt ett annat liv, dessutom så tyckte han om sitt jobb, det var svårt att tänka sig att göra annat än ta hand om stallet. Hon kom ut från stallet och Erik sänkte vördnadsfullt huvudet.
”Jag vill ha Reywyn sadlad och klar tidigt imorgon. Jag har flera ärenden att uträtta.”
”Självklart ers höghet.”
Nethlita fortsatte målmedvetet mot borgen och hoppades att hennes närmsta tjänare fortfarande var vaken. Hon var nämligen ytters bråkig att ha och göra med när man väckte henne.

Description
När solen låg lågt på himmelen så kom Nethlita intravande till borgen där nu kungen hade sitt högsäte inför kriget. Utan tanke på vila satt hon av hästen beordrade närmsta människa att se till att hästen blev omhändertagen. Vilken för övrigt inte var samma häst, tre gånger hade hon bytt häst på vägen. Det var utan att be om lov eller förvarning som hon slängde upp ena dörren till salen där hennes far satt med sina generaler och lade upp strategier. Innan ett ord hann sägas kastade hon Argoths anteckningar inlindade i läderfodralet över bordet.
”Anteckningarna är Argoth Ekekölds. Han fann mig på sin hemfärd. Plocka fram en karta av den förbjudna dalen och jag ska peka ut vilka punkter vi bör ha soldater på innan och var de bästa bakhållen finns.”
En man sträckte sig vid bordet, det var Argoths far som hade svårt att inte sträcka fingrarna efter bunten. Det var endast konungens närmste man som vågade trotsa prinsessans status och tala emot henne.
”Den förbjudna dalen bär sitt namn av en anledning.”
Hennes gula ögon var kalla när hon mötte hans blick.
”Och ändå förväntar ni er att hålla ett slag där om ett par veckor?” hon satte handflatan i bordet och lutade sig smått emot honom. ”Detta krig har pågått i tre år. Nu har vi chansen att utagera det och dessutom vinna inom en månad. Och ni drar er för att skicka spanare till dalen i förväg?”
Till svar så skulle den äldre man slå näven i bordet och resa sig för att motargumentera. Han hann slå näven i bordet innan Konungen höjde sin hand och tystnaden föll över salen. Han tog ett par andetag och mötte allvarsamt sin dotters ögon innan han talade.
”Min dotter har bevisat två saker här idag. För det första har hon brutit mot våra lagar och befläckat våran heder. Och för det kommer hon att bestraffas.” Flera av de äldre nickade instämmande. ”Men för det andra visar hon att för att vinna ny mark krävs det nya tillvägagångssätt. För de uppgifter hon bär med sig ska hon själv agera för.” Han reste sin blick och mötte sin unga dotters gula ögon. ”Femtio krigare till häst, ni får själv välja ut dem. För dem väl.”
Hon nickade allvarligt och försvann ut från rummet efter att de äldre herrarna hade gett sitt medkännande. Trots sin tysta värdighet visade hon ett svagt leende när hon gick därifrån. När hon ridit mot dalen så var det för att skaffa ett övertag för sin fars arme, nu hade hon fått ansvaret för 50 utav ladets bästa ryttare. Hon kunde inte be om bättre tillfälle att bevisa sig värdig. Utan att kunna sköta tanken åt sidan tog hon sig ner till borggården. Med en snabb blick runtom sig fann hon snabbt den bruna hårmanen hon letade efter. ”Erik!” Begärde hon och mannen vände sig emot henne. De gröna ögonen glittrade i det falnande solljuset. Snart skulle den grå dimman sprida sig över himmelen innan nattens mörker tog över.
”Ers höghet.” Han bugade o reste sig inte förren Nethlita stannat framför honom. ”Vad gör ni uppe så sent?”
”Det samma som ni, arbetar.”
Han log när han mötte hennes trötta ögon. ”Reywyn återvände ensam igår. Vi var oroliga att något hänt er.”
”Då skickade ni förstås ut era bästa spanare för att se vart jag tog vägen?”
Han rodnade lätt och vek från hennes blick. Erik var en känslig man, vilket gjorde honom perfekt för att arbeta bland hovets egna ridhästar. Han var en av de få trälar som kungen själv insisterade skulle resa med dem mellan Nordrikes slott och gårdar.
”Konungen väcktes men han lät ingen lämna borgen, speciellt inte för att ge sig av mot den förbjudna dalen. Jag försökte insistera men-”
”Erik.” Han tystnade och mötte hennes ögon igen. ”Min fars ord är er lag. Tala inte emot dem. Han gjorde rätt i sin bedömning. Ta mig till Reywyn. Jag vill belöna honom för det han gjort.”
Mannen nickade och Nethlita ångrade sina ord. Hon var trött och var inte ute efter att retas med trälar, helst ville hon återvända till sitt rum och lägga sig. Men hon var glad att höra att Reywyn hade lytt hennes inlärda order. För fem år sedan hade hon fått hästen som present av en greve. Det var ett vackert och intelligent djur och hon hade valt honom att träna med. Alla specialtränade ryttare hade lärt sig kommunicera med sina hästar på ett speciellt sett. Nethlita hade tagit upp träningen med entusiasm. Hästen frustade i sitt bås och kastade med huvudet när han fick syn på sin ägarinna. Nethlita spenderade en stund med djuret och klappade honom och skämde bort honom med ett par godbitar. Erik stod utanför båset och betraktade sin prinsessa. Han hade varit träl hos den kungliga familjen i hel sitt liv, liksom hans mor och mormor. Född till tjänare hade han aldrig levt ett annat liv, dessutom så tyckte han om sitt jobb, det var svårt att tänka sig att göra annat än ta hand om stallet. Hon kom ut från stallet och Erik sänkte vördnadsfullt huvudet.
”Jag vill ha Reywyn sadlad och klar tidigt imorgon. Jag har flera ärenden att uträtta.”
”Självklart ers höghet.”
Nethlita fortsatte målmedvetet mot borgen och hoppades att hennes närmsta tjänare fortfarande var vaken. Hon var nämligen ytters bråkig att ha och göra med när man väckte henne.