HOME | DD
Poromaa — Red Carpet
Published: 2012-10-18 16:56:58 +0000 UTC; Views: 1284; Favourites: 62; Downloads: 0
Redirect to original
Description
© 2012 by Samuel PoromaaKindly featured by [link]
[link]
Related content
Comments: 39
As if a large bloody object had been dragged town the street by a monster too large to fathom.
👍: 0 ⏩: 1
👍: 0 ⏩: 1
Never allow yourself to be convinced by the truth in art. Maybe in life.
👍: 0 ⏩: 1
oooh, yum yum!
er det du som har lagt ut den her røde løperen? den ser ut til å delvis krysse trafikkøyen. hmmm ...
tenkte du at celebritetene skulle ta en snarveg, men så ombestemte du deg?
👍: 0 ⏩: 1
Det märkliga är att jag inte lagt ut den. Den ligger där precis så här, men "Slussen" i Stockholm är en märkligt "skev" plats, som snart blir nöd och tvungen att rätta in sig i det välstädade ledet, tyvärr. Än så länge så kan det bli såhär underbart provisoriskt och en aning skevt när man skall anlägga cykelbanor runt Slussen...
👍: 0 ⏩: 1
nei vel 
👍: 0 ⏩: 1
Inte jag inte...
👍: 0 ⏩: 1
he he, nei ikke du nei 
et helt fantastisk funn i allefall. men selv om du ikke jobber med montering, så gjør du jo likevel, som du sier, små bevisste forskyvninger av "virkeligheten". det er kanskje ikke så stor forskjell, eller ??
det er de her små, subtile forskyvningene som er de mest interessante
👍: 0 ⏩: 1
Nej det är egentligen ingen skillnad, och jag har sannerligen inget emot bildbehandling och monterade bilder så länge man känner att syftet är något annat än att bara visa sig på styva linan eller leka med effekter. Min tanke är alltid att jag gör så mycket, eller så lite som är nödvändigt för att närma mig den idé, eller känsla jag är ute efter. Men att leta och utforska med öga och kamera är minst lika tillfredsställande som att sedan försöka koncentrera och "förädla" det ögat såg på plats, i PS, eller liknande. Jag skulle säkert jobba mer med montage om det inte vore så att jag faktiskt tycker att det hantverket, rent tekniskt, är rätt trist att hålla på med. Jag är lite lat, helt enkelt...
👍: 0 ⏩: 1
Mmmh. Jeg tror jeg forstår hva du mener. Men er du ikke litt ... streng? Og er du i såfall streng i forhold til ditt eget arbeid og dine egne arbeidsprosesser eller er du også normativ? Jeg mener i forhold til dette at en idé eller en følelse alltid skal ligge til grunn, altså være der først - og så jobber man liksom målrettet og bevisst for å skape det uttrykket som best svarer til idéen. Det er sånn jeg tolker deg når du skriver "Min tanke är alltid att jag gör så mycket, eller så lite som är nödvändigt för att närma mig den idé, eller känsla jag är ute efter". Helt intuitivt så kjennes det veldig riktig ut det du sier. Men når jeg tenker etter så kjenner jeg meg for det første ikke igjen i forhold til mine egne arbeidsprosesser, som nok er mer springende, frem og tilbake og mer intuitive, eller ubevisste, halvbevisste, kanskje. Som oftes har jeg ingen konkret idé helt fra begynnelsen heller - jeg går bare ut og skyter en masse bilder, hele tiden. Idéen er heller noe som vokser frem etterhvert som jeg jobber (eksprimenterer) med råmaterialet. Mmmmh ... Og også mer generelt så stiller jeg et spørsmål ved denne målrettede, rasjonelle (og ideelle?)arbeidsprosessen som (jeg opplever)du beskriver. Kan billedskaping virkelig skje så rasjonelt og instrumentelt? For å sette det litt på spissen; hører jeg ikke her et lite ekko av den positivistike vitenskapsmannens drøm?
Ta det ikke ille opp. Jeg elsker å diskutere, det er en læringsmetode. Og kanskje er jeg også litt misunnelig på måten du jobber på? For det høres unektlig veldig riktig ut.
Nei, jeg tror ikke på at du er lat - det er jo ikke lenge siden du fortale om det pirkearbeidet du hadde med siloene 
Uuuh. Det er sent, eller tidlig. God natt : )
👍: 0 ⏩: 1
He, he… jag inser att jag slarvade lite väl mycket i mitt resonemang, eller rättare sagt; försökte förenkla en idé, eller tanke kring mitt sätt att arbeta som egentligen och självklart inte är så ”programmatisk”. Jag är ingen maskin, naturligtvis inte, och du har helt rätt i att det är betydligt mer mångfasetterat och även intuitivt det här med bildarbete och konst. Jag är visserligen väldigt intresserad av idéer och har alltid en idébaserad utgångspunkt i det jag gör, men det är klart att konst inte är en exakt vetenskap, det skulle bli rätt trist då. Jag kan inte egentligen förklara hur jag tänker kring mitt bildarbete (om jag nu skall försöka vara lite mindre förenklad) än att det är en, för mig rätt obegriplig blandning mellan att veta exakt vad jag vill och inte ha den blekaste aning. När jag är ute och fotar så har jag nästan alltid en rätt klar inre bild av vad jag är ute efter, och söker mig därför också till miljöer eller platser i relation till den idén, men det är ju långt ifrån alltid som resultatet av en sådan fotoutflykt blir vad jag hade tänkt från början när jag gav mig ut. Däremot så skjuter jag ju inte i blindo, oavsett vad som för tillfället finns i sökaren, ja du förstår säkert vad jag menar. I den bemärkelsen vet jag exakt vad jag vill varje gång jag tar en bild, både med dess form och dess idé, men sedan händer det självklart saker när jag går igenom bilderna och börjar fundera på vad jag kan göra med dem. Ibland funkar det som så att jag känner en stark och bärkraftig närhet mellan hur jag tänkte på plats och hur jag sedan tänker kring själva efterarbetet, och jag kan jobba mig igenom bilden ganska direkt och medvetet mot ett mål, men det är lång ifrån alltid som det funkar och jag brukar därför låta det mesta av det jag fotar ligga till sig. Gärna så länge att jag på sätt och vis förlorar den där direkta känslan från fototillfället. Det gör att jag dels lättare kan se vad som funkar och vad som helt enkelt är skräp, men det ger mig också en större frihet att jobba med bilderna idémässigt utan att bli låst till den initiala tanken eller känslan då jag tog dem, vilket gör det lättare att jobba sig ifrån det representativa och dokumentära. Rent tekniskt i efterarbetet så har jag rätt bra koll på vad jag gör, men utan det oväntade skulle naturligtvis allt bara bli en oändlig räcka upprepningar. Så mycket av efterarbetet, rent tekniskt, handlar för mig också om att veta, blandat med att inte vilja veta alls. Experimentera, som du skriver. Självklart experimenterar jag, men även där så gör jag det med en viss mån av återhållsamhet, en blandning av kunskap, erfarenhet och självklart nyfikenhet och lust att hitta nya vägar… Ja, ungefär så. Blev det tillräckligt komplicerat nu?...
👍: 0 ⏩: 2
Hei igjen
Jeg har mine basisidéer, eller tema. De ligger der alltid, som internaliserte (hardkodede) antagelser som må utforskes igjen, og igjen og igjen - som en uendelig rekke med repitisjoner med små variasjoner, eller som brudd. Men jeg nærmer meg ikke disse ideene med tanken, verken reflekterende eller rasjonelt, målrettet. Det er nok heller sånn at det estetiske/formale gir meg en assosiativ inngang/tilgang til tematikken. Så dukker det gjerne opp - underveis - en mer konkret, oftes ganske platt(!) og overfladisk idé som gir bildet en slags retning. Men den konkrete idéen er kun overfladisk, lett - den er sjelden bærende. Men selv om den ofte er platt, light så har den en gjerne en kobling til et basistema, enten som et konkret uttrykk, en variasjon , eller som et brudd, en frakopling eller motstand. Jeg vet ikke om det er en sammenheng mellom den assoiative tilnærmingen og min mer eksprimenterende arbeidsform. Delvis antar jeg. Men delvis også fordi jeg liksom startet det her med billedskaping med noe jeg kan; å se. For å jobbe målrettet må jeg lære meg teknikk og det motsetter jeg meg. Antagelig fordi jeg er så bedagelig anlagt, og fordi bildene er mitt "frie rom", jeg vil ikke ha noen plikt eller forpliktelse inn her. Å lære meg teknikk er en normativ "burde gjøre" stemme som jeg har bak i hodet. Og da sier jeg; nei, nei, nei, nei...
👍: 0 ⏩: 1
Jag tror inte vi skiljer oss sådär jättemycket egentligen. Jag kan känna igen tanken på basteman, jag har ju också ett antal teman som jag återvänder till om och om igen, så…
👍: 0 ⏩: 1
Mmmh... Jeg tror vi tenker både veldig likt og ulikt. At vi kanskje har ganske ulike veier/innganger, men at vår mer eller mindre artikulerte forståelse av meningen med å jobbe med bilder, tangerer hverandre.
Tja, jeg vet ikke hvor interessant den er, min motstand mot teknikk. Det er jo sammensatt så klart. Når det gjelder kamerateknikk, så er jeg rett og slett veldig lite interessert i det. Og jeg ser at det fort kan ta så stor plass, om du skjønner. Editering og bildebehandling synes jeg nok er mer spennende. Så er det selvsagt også en praktisk/økonomisk side, hva slags fotoutstyr og programvare jeg har tilgang til. Også har jeg vel en i grunn ganske romantisk forestilling, en fordom angaligvis, om at den rasjonelle, målrettede inngangen, som bygger på fornuften og eksplisitt kunnskap, at den vil blokkere den mer assosiative og intuitive inngangen - at det finnes en slags direkte kobling mellom blikket - det visuelle og det underbevisste, som kan lure seg unna fornuften. Uff .... Jeg er veldig ambivalent til denne forestillingen. Jeg liker den ikke. Og den er dikotomisk i sin grunnstruktur. Likevel opplever jeg den som "sann" på en måte. Derfor er det også så interessant at du med motsatt resonnement kommer til det samme, altså det intuitive. Hmmm....
👍: 0 ⏩: 1
Så är det säkert…
👍: 0 ⏩: 1
Men jeg ser slektsskapet og jeg følger ditt ressonement. Så jeg forstår at jeg må igang med en liten forsvarstale....
Analogien du trekker til musikken er god. Ja, man må kunne spille et instrument for å kunne spille musikk.
Men må jeg kunne noter for å kunne spille gitar? (nei) Kan jeg spille gitar uten å kunne noen akkorder/gitargrep?(nei, dvs jeg kan skape lyder og rytme, men ingen melodi). Må jeg kunne mange grep for å spille en enkel melodi? (nei). Må jeg vite hva akkordene heter for å kunne spille dem? (nei, men jeg må kunne plassere fingrene riktig ellers låter det surt) Kan jeg lære å spille en melodi på gehør? (ja)
Kan jeg lære meg akkordene uten å øve? (nei)
Kan jeg lære meg overgangene mellom akkordene uten å øve? (nei) Kan jeg spille sammen med andre gitarister uten å vite navnet på akkordene? (njaa, jeg tror det er vanskelig,for å kunne samspille trenger vi et felles musikalsk språk/begreper/forståelse.) Må jeg kunne (lære) å lytte for å kunne spille godt? (ja) Må jeg kunne (lære) lytte for å spille (godt) sammen med andre? (ja).
Å spille musikk handler om teknikk og det handler om å lytte. Å skape bilder handler om teknikk og det handler om å se. Derfor tror jeg at du har helt rett når du sier at man må forsøke å skape en balanse mellom de ulike komponentene. Likevel tror jeg at evnen til å lytte/å se er viktigere for kvaliteten enn teknikken. Det er fordi jeg tror at å lytte/å se er tettere koplet til følelsene og det underbevisste/havlbevisste, hvor jeg tror kilden til behovet for å skape befinner seg (den romantiske ideen).
Men kameraet som instrument, gjør det jo faktisk mulig å komme nesten unna teknikken/håndverket. Det eneste jeg trenger å gjøre/ å kunne er å trykke på en knapp. Veldig enkelt. Og det er bra for sånne som meg. For da kan jeg fokusere på å det som jeg synes er interessant å utvikle, nemlig "å se".
Når det gjelder editering og etterbehandling er det litt annerledes. Her må man kunne mer håndverksmessig. Men jeg tenker at teknikk og håndtverk i stor grad handler om utførelse, det er en ferdighet man lærer seg gjennom å øve "do it". Derfor er det er også mulig å lære/ øve direkte gjennom "å gjøre" uten å gå via teorien og begrepene - da blir ferdighetene en form for taus kunnskap. Det er like fullt kunnskap. Når jeg jobber med bilder så har jeg valgt å bruke øyet som eneste rettesnor. Det har absolutt sine begrensninger, men det har også noen fordeler; det maksimerer treningen i "å se". Det betyr at jeg etterhvert vet hva gjør, jeg vet stort sett når det blir riktig og når det blir feil. Det er ikke snakk om noen esoterisk inspirasjon, nei, nei - det handler øvelse/trening. Derimot kan jeg ikke forklare hvorfor det jeg gjør blir riktig eller galt. For å kunne vite hvorfor og for å kunne forklare (andre) hva jeg gjør, så trenger jeg den eksplisitte kunnskapen (teorien)som jeg har "motsatt meg".
Selvsagt kunne jeg tatt bedre bilder om jeg hadde lært meg kamerateknikk. Jeg tviler ikke på det. Absolutt ikke. Men ... det aller viktigse det er jo spørsmålet: hvorfor jobber jeg med bilder? Hva er min dypeste motivasjon? Svaret på det spørsmålet, altså formålet (syftet), er styrende for hvor fokus skal ligge, og tilnærmingen til både arbeidsprossen og resultat.
Derfor tenker jeg at mitt "metodiske valg" gir meg tilstrekkelig kunnskap til å kunne uttrykke meg i forhold til formålet. Og dersom formålet endres slik at det kreves mer teknisk kunnskap, jo ... så kommer jeg til å lære meg det. 
👍: 0 ⏩: 1
Vet du, jag håller helt med dig, men jag tror att vi pratar förbi varandra när vi pratar om teknik och kunskap. Jag är t.ex. precis som du oändligt ointresserad av kamerateknik, jag har visserligen på senare tid försökt sätta mig in i grunderna för exponering och liknande, men jag är verkligen rätt ointresserad. Jag är däremot extremt intresserad av att utveckla ”tekniken att se”, den tekniken, den kunskapen och den erfarenheten är precis som du skriver avgörande för om det skall bli något värt namnet. När jag gick min utbildning så var detta med seendet grunden för allt, så jag håller helt med dig. När jag pratar om hantverk och teknik så bortser jag verkligen inte från seendet. Seendet är vårt absolut viktigaste verktyg, men det är också, precis som du skriver ett verktyg som kan finslipas, vilket för mig är att lära sig ett hantverk i sig.
När det gäller bildbehandling så håller jag också med dig om att görandets konst är en minst lika framkomlig väg som den teoretiska. Jag skulle vilja påstå att det är den bättre vägen att ta och jag har sannerligen ingen utbildning i bildbehandling. Jag har lärt mig det jag kan genom att jobba, genom att pröva mig fram, genom att experimentera, men det är en väldig skillnad mellan att låta en app typ Instagram göra jobbet åt dig mot att faktiskt göra jobbet själv, eller hur, och för att göra jobbet själv så krävs förutom begåvning och känslighet; kunskap, erfarenhet och teknik. Hur man inhämtar den kunskapen är dock helt oväsentligt…
Jag är självklart glad att jag gått de utbildningar jag gjort och det är vissa saker som jag är tacksam att jag faktiskt lärt mig (även teoretiska), saker som jag faktiskt har enormt stor nytta av och som gör vissa delar av bildarbetet för mig ”enklare”. Jag har en hygglig förståelse för hur färg fungerar optiskt och teoretiskt, jag har en hygglig förståelse för hur man överför en tredimensionell verklighet till en tvådimensionell yta, vilket ju är den absoluta grundpelaren för all tvådimensionell bild (yta och rum i en platt värld). Den kunskapen gör vissa saker enklare, kan jag tycka, men det är inget som jag tänker på medvetet när jag jobbar med bilder och intressant konst, eller intressant musik (för den delen) kommer självklart inte ur ett teoretiskt kunnande, det har du helt rätt i, det kan dock vara ett hjälpmedel för att förstå det språk man sysslar med, om man nu vill förstå, det vill säga….
👍: 0 ⏩: 1
Aha, "å se" inngår i teknikk-begrepet! 
Jeg har ikke tenkt på "seende" som en teknikk, et håndtverk. Teknikk/håndverk er for meg knyttet til å mestre et eksternt verktøy. Jeg prater nok for mye med fotografer (mine sønner, først og fremst). De er opptatt av kamerautstyr og kamerateknikk og ... PS, og siden jeg ikke kan noen av delene, så kan jeg jo "ingenting". Når jeg sier at jeg " trenger kun å se inn i søkeren og trykke på knappen" så er det å banne i kirken, forstår du.
Men naturligvis er det en teknikk, å lære seg å se. Det burde jeg vite. Jeg studerte "tegning, form og farge" på grunnnivå, for ca 25 år siden. Jeg husker at vi brukte en bok som het " Å tegne er å se" - og vi skulle lære å tegne gjennom å kopiere, og vi skulle snu orignaltegningen på hodet fordi det gjorde det lettere å fokusere på strekene som skulle kopieres. Det er noe derfra jeg har tatt med meg, uten å tenke på det som en teknikk.
Interesant. Takk!
Nei, Instagram og liknende app'er er leketøy som man fort blir lei. Man kan jo ikke gjøre noe annet enn å velge mellom predefinerte stiler. Ingen frihet, ingen motstand, ingen læring. Nei.
Teoretisk kunnskap? Jeg "elsker" teori
Men jeg leser et annet fag (ämne), jeg skal skrive en master innen organisasjon og ledelse. Jeg har behov for arbeidet med bilder som en ... kontrast. Noe annet. Helt ærlig, om jeg hadde satt igang med billedteori, kunstfilosofi, kunsthistorie, fotohistorie ... så hadde jeg fortapt meg fullstending. Det hadde ikke blitt noen master i organisjon. Så ....
👍: 0 ⏩: 1
Ja för mig har ”seendet” alltid varit något jag tänkt på som något man kan utveckla, lära sig, finslipa och i den bemärkelsen så tänker jag i alla fall på det som en ”teknik”. Visst, alla kan se, om man nu inte är blind det vill säga, men att se på det sätt som vi gör är en annan sak. Ofta får jag höra av vänner som inte håller på med det här aktivt och seriöst att de såg något fantastiskt vackert på semesterresan och så tog de en bild och allt det där vackra och intressanta de sett var som bortblåst i bilden. Det handlar rätt ofta om en oförmåga att se vad som fungerar och inte när den tredimensionella verkligheten omvandlas till en platt tvådimensionell yta. Visst, det handlar inte bara om det, jag menar vi upplever ju verkligheten med fler sinnen än bara seendet och upplevelsen av en verklighet är väl summan av alla sinnen som är inblandade i upplevelsen, samt erfarenheter och minnen som också färgar det hela. Men att se vad som fungerar i den där överföringen är på sätt och vis grundläggande för allt bildarbete, som jag ser det. Så visst är ”seendet”, den konstnärliga blicken på saker och ting något man i allra högsta grad kan se som basen i vår verktygslåda och en teknisk färdighet man alltid kan slipa på…
👍: 0 ⏩: 1
Jo, denna bild tog jag i Januari, och efterarbetet gjorde jag för några dagar sedan, apropå att låta det hela ligga till sig...
👍: 0 ⏩: 0
