HOME | DD

Description
Min glömda önskan

Jag sitter och tittar ut på det oändliga havet som gör så att jag känner att "detta är vad världen har att ge mig, en havsyta som ser ut att vara tom men som egentligen är full av liv". Jag blundar och känner hur den fuktiga vinden blåser mot ansiktet och tar med sig alla tankarna förutom en, den tanken kvarstår, vår relation. Vår relation som inte kan beskrivas med ord eller med det-som -står-mellan-raderna, den är något mer, någonting obeskrivlig men jag vet och känner att den finns där, någonstans mellan våra blickar. Blickarna som känns som när ett frö får syn på den första solstrålen efter en lång, kall och mörk vinter, en solstråle som är full av kärlek och värme. Det är en kärlek som ger och ger utan några förväntningar på att få något tillbaka, för den kärleken är att ge som att få. En kärlek som har lärt mig att världens imperfektion är perfekt; att ljuset lyser allra starkast då det är mörkt. Den här kärleken ägs av de två personerna som jag med full stolthet och entusiasm skulle kunna skryta om för hela världen. Det är i deras fotspår som jag vill gå i när jag blir äldre, det är deras kärlek jag vill lära mig att dela med mig av i framtiden. De bryr sig inte om samhällets facit till vad som är rätt och fel eller normalt och onormalt, det viktigaste för dem är glädjen och att vara ärlig mot sig själv.

De har alltid varit vid min sida; när jag tog mitt första steg var mammas hand där som stöd och den sade till mig att "varje människa har rätt att misslyckas utan att känna sig misslyckad" och mitt första ord var "pappa", ett ord som jag senare upptäckte inte var ett substantiv utan ett av de vackraste och mest respekterade verben. Deras famn har skyddat mig då jag har känt att strömmen har varit så stark att jag skulle följa med den och bli skuggan som försvinner då mörkret faller. Så när fösta lövet faller och tecknar slutet på de ljusa dagarna och början av de kalla och mörka nätterna påminner jag mig själv om min mammas ord: "ljuset finns i slutet av tunneln".

Jag vet fortfarande inte vem jag är men jag ser mig själv i deras ögon. När jag blir äldre vill jag vara kärleken som inte känner till ett slut utan bara en början och ett oändligt flöde, ryggen som aldrig vänder sig mot ansiktet, handen som aldrig drar sig tillbaka eller är rädd för den tunga bördan som kanske är på väg. Jag vill vara deras initialer.

Mor och far, jag finns för att ni finns, jag har alltid velat tacka er för det. Ni är det jag skulle ha önskat mig innan jag kom till den här världen, ni var en av mina glömda önskningar.

Slutligen släpper jag taget på önskan som hade blivit uppfylld och vinden som fortsätter att blåsa tar med sig min sista tanke.

Inspiration: Den heliga månaden Ramadan

Description
Min glömda önskan

Jag sitter och tittar ut på det oändliga havet som gör så att jag känner att "detta är vad världen har att ge mig, en havsyta som ser ut att vara tom men som egentligen är full av liv". Jag blundar och känner hur den fuktiga vinden blåser mot ansiktet och tar med sig alla tankarna förutom en, den tanken kvarstår, vår relation. Vår relation som inte kan beskrivas med ord eller med det-som -står-mellan-raderna, den är något mer, någonting obeskrivlig men jag vet och känner att den finns där, någonstans mellan våra blickar. Blickarna som känns som när ett frö får syn på den första solstrålen efter en lång, kall och mörk vinter, en solstråle som är full av kärlek och värme. Det är en kärlek som ger och ger utan några förväntningar på att få något tillbaka, för den kärleken är att ge som att få. En kärlek som har lärt mig att världens imperfektion är perfekt; att ljuset lyser allra starkast då det är mörkt. Den här kärleken ägs av de två personerna som jag med full stolthet och entusiasm skulle kunna skryta om för hela världen. Det är i deras fotspår som jag vill gå i när jag blir äldre, det är deras kärlek jag vill lära mig att dela med mig av i framtiden. De bryr sig inte om samhällets facit till vad som är rätt och fel eller normalt och onormalt, det viktigaste för dem är glädjen och att vara ärlig mot sig själv.

De har alltid varit vid min sida; när jag tog mitt första steg var mammas hand där som stöd och den sade till mig att "varje människa har rätt att misslyckas utan att känna sig misslyckad" och mitt första ord var "pappa", ett ord som jag senare upptäckte inte var ett substantiv utan ett av de vackraste och mest respekterade verben. Deras famn har skyddat mig då jag har känt att strömmen har varit så stark att jag skulle följa med den och bli skuggan som försvinner då mörkret faller. Så när fösta lövet faller och tecknar slutet på de ljusa dagarna och början av de kalla och mörka nätterna påminner jag mig själv om min mammas ord: "ljuset finns i slutet av tunneln".

Jag vet fortfarande inte vem jag är men jag ser mig själv i deras ögon. När jag blir äldre vill jag vara kärleken som inte känner till ett slut utan bara en början och ett oändligt flöde, ryggen som aldrig vänder sig mot ansiktet, handen som aldrig drar sig tillbaka eller är rädd för den tunga bördan som kanske är på väg. Jag vill vara deras initialer.

Mor och far, jag finns för att ni finns, jag har alltid velat tacka er för det. Ni är det jag skulle ha önskat mig innan jag kom till den här världen, ni var en av mina glömda önskningar.

Slutligen släpper jag taget på önskan som hade blivit uppfylld och vinden som fortsätter att blåsa tar med sig min sista tanke.

Inspiration: Den heliga månaden Ramadan